Att upprätta ett bodelningsavtal är viktigt vid skilsmässa. Men vad många inte tänker på är att det,...
Ring och prata med våra jurister.
Vi har kostnadsfri juridisk rådgivning och svarar på dina frågor om familjejuridik.
Ring 0771 - 24 00 24
När ett äktenskap, registrerat
partnerskap eller ett samboförhållande tar slut
ska man göra en bodelning. Bodelning kan också ske
under äktenskapet, det krävs alltså inte att
makarna separerar eller skiljer sig för att de ska kunna
bodela.
Huvudregeln i ett äktenskap är att makarna har s.k.
giftorätt. Det innebär att vardera maken i bodelningen
kan göra anspråk på hälften av värdet
av den andra makens tillgångar minus hans eller hennes
skulder. Vanligen tas tillgångarna upp till aktuellt
marknadsvärde.Sedan värdet av andelarna har
bestämts görs en lottläggning, vilket innebär
att egendomen fördelas mellan makarna. Vardera maken ska
få så mycket av egendom som motsvarar värdet av
makens andel av boet. I första hand ska vardera maken
få sin egen egendom intill värdet av sin andel. Den
make som äger mer än den lott han eller hon ska ha
efter bodelningen, får bestämma vilken egendom som ska
lämnas till andra maken. Ett alternativ är att betala
motsvarande belopp i pengar. För det fall att den ena maken
behöver bostaden bättre än den andra sambon, kan
han eller hon, om det är skäligt, få överta
bostaden eller hela hemmet. Den övertagande maken ska i
så fall i princip ersätta den andra maken för
värdet av det som övertas.Om makarna endast har enskild
egendom behöver någon bodelning inte göras
eftersom det inte finns något gemensamt att dela upp.
Reglerna för äktenskap och registrerat partnerskap
är identiska. Det som gäller för äktenskap
gäller alltså även för registrerat
partnerskap.
Tidpunkten för bodelning:
Bodelning ska
göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag då talan om
äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet
har upplösts genom den ena makens död utan att ett
mål om äktenskapsskillnad pågick, den dag
då dödsfallet inträffade.
Bodelning vid äktenskapsskillnad
Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ska ske
när äktenskapet har upplösts. Om någon av
makarna begär bodelning när ett mål om
äktenskapsskillnad pågår, ska bodelningen
förrättas genast.
Varje make är skyldig att tills bodelningen
förrättas redovisa för sin egendom och för
sådan egendom som maken har haft hand om men som
tillhör den andra maken. Makarna är även i
övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av
betydelse vid bodelningen. I bodelningen ingår endast
makarnas giftorättsgods. Innan delning sker ska makarnas
skulder beräknas och vardera maken tilldelas så mycket
av sitt eget giftorättsgods så att det täcker
skulderna. Om en makes skulder är större än hans
tillgångar så tillför denne ingen egendom till
bodelningen. En makes överskott efter avräkning av
skulder tillförs bodelningen för att sedan delas lika
mellan dem. Om en make t.ex. äger aktier värda 200 000
kr och har skulder om 100 000 kr ska alltså 100 000 kr
ingå i bodelningen.
Även privat pensionssparande ska ingå i bodelningen.
Livförsäkring ska ingå i bodelningen om den
är giftorättsgods.
När makarnas andel i giftorättsgodset bestämts ska
egendomen delas mellan makarna. Varje make har rätt att i
första hand få sin egen egendom eller den del av denna
som han önskar.
Bodelningsavtal
Bodelningen ska alltid slutföras skriftligen och
underskrivas av båda parterna som får ett exemplar
vardera av avtalet.
Bodelningen kan registreras vid domstol. I så fall ska
bodelningsavtalet och personbevis sändas till
tingsrätten.
Bodelningsförrättare
Om makarna inte kan komma överens om hur deras
tillgångar ska fördelas, kan de ansöka hos
tingsrätten att bodelningsförrättare utses.
Bodelningsförrättaren beslutar om vad som ska
ingå i bodelningen, hur tillgångarna ska
värderas och hur de ska fördelas mellan makarna.
Om en make inte är nöjd med
bodelningsförrättarens beslut kan maken överklaga
till tingsrätten.
Bodelning vid dödsfall
Om den ena maken har avlidit ska bodelningen förrättas
av den andra maken samt den avlidnes arvingar och eventuella
testamentstagare.
Vid bodelning i anledning av den ena makens död kan den
efterlevande maken begära att vardera maken ska
behålla sitt giftorättsgods. Bodelning sker då
inte.
Bodelning under äktenskapet
Bodelning kan ske under äktenskapet om makarna är
överens om detta. Detta görs vanligen för att
föra över egendom från den ene till den andre,
ibland för att minska den enes egendom i avsikt att
söka undvika anspråk från fordringsägare
eller barn utom äktenskap eller särkullbarn.
Bodelningen ska normalt ge lika behållning till båda
makarna sedan den genomförts. Det finns dock inte
något krav på att lika delning ska ske.
Om makar som har bodelat under äktenskapet senare skiljer
sig, får de bodela en gång till i samband med
äktenskapsskillnaden om inte all egendom är enskild
genom äktenskapsförord. Bodelning mellan samborEn
viktig skillnad jämfört med äktenskap är att
den enda egendom som ska delas är gemensamt
införskaffad bostad och bohag. Alla övriga
tillgångar behålls alltså av respektive
ägare och delas inte mellan de samboende om
förhållandet avslutas. Ett samboförhållande
upphör när de samboende flyttar isär, när
någon av de samboende avlider, ingår äktenskap
eller ett registrerat partnerskap. När ett
samboförhållande upphör skall den gemensamma
egendomen delas upp genom bodelning om någon av samborna
begär detta. En sådan begäran skall
framföras inom ett år efter det att
samboförhållandet upphört. Rätten att
begära bodelning går annars förlorad. Om ett
samboförhållande upphör genom att den ena sambon
avlider är det endast den efterlevande sambon som kan
begära bodelning. Om bodelning inte begärs senast vid
bouppteckningen går denna rätt förlorad. Den
egendom som skall delas upp mellan de samboende vid en bodelning
är bostad och bohag som de skaffat för gemensamt bruk.
En bostad som ägdes av en av samborna innan
samboförhållandet inleddes ingår
därför inte i en bodelning eftersom bostaden då
inte inköpts för gemensamt bruk. Samma gäller
för bohag och övriga inventarier. Värdet delas
därefter lika mellan de samboende. Genom ett samboavtal kan man
påverka en framtida bodelning genom att viss egendom
undantas från delning.
Ett arv utgörs av de tillgångar som en avliden
lämnar efter sig och som inte omfattas av (omnämns i)
ett testamente. Lagen (Ärvdabalkens andra kapitel) delar in
arvtagarna i tre klasser.
Första arvsklassen (barn till
den avlidne)
I den första arvsklassen ingår den avlidnes
bröstarvingar, dvs. dennes barn och deras avkomlingar
(barnbarn osv). Om något barn skulle ha dött
ärver alltså det barnets barn istället.
Adopterade barn har samma rätt till arv som biologiska barn.
Alla barn ärver lika. Fosterbarn och styvbarn saknar
arvsrätt, för att de ska kunna ta del av
kvarlåtenskapen krävs att den avlidne skrivit
testamente.
Det finns ett viktigt undantag från bröstarvingars
rätt att få ut sitt arv direkt efter den avlidne
förälderns bortgång. Detta gäller när
den avlidne varit gift. För att skydda den efterlevande
maken ärver han/hon hela den avlidnes kvarlåtenskap
med fri förfoganderätt. Efterlevande makes rätt
går således före bröstarvingarnas
arvsrätt, som skjuts upp tills även den andre
föräldern avlidit. Den fria förfoganderätten
innebär att den efterlevande maken fritt kan använda
den avlidnes kvarlåtenskap. Det är alltså
tänkbart att den efterlevande förbrukar eller
skänker bort dessa tillgångar. Däremot har den
efterlevande maken inte rätt att testamentera bort
kvarlåtenskapen. Icke-gemensamma barn, s.k.
särkullbarn, har en starkare rätt än andra
bröstarvingar. Särkullbarn har nämligen alltid
rätt att få ut sin laglott direkt när
föräldern avlidit. Särkullbarn kan dock välja
att avstå sitt arv tills vidare så att den
efterlevande maken kan sitta i orubbat bo.
Till skillnad från vad som gäller för makar
saknar sambor arvsrätt.
Andra arvsklassen
(föräldrar och syskon)
Arvingarna i den andra arvsklassen har bara rätt till arv om
det inte finns några bröstarvingar. En
förutsättning är alltså att den avlidne inte
hade några barn eller barnbarn osv. Det är då
den avlidnes föräldrar som ärver, hälften
var. Om någon av föräldrarna avlidit ärver
den avlidnes syskon och halvsyskon den del som annars skulle ha
tillfallit föräldern. Är ett syskon avlidet
ärver dennes bröstarvingar arvslotten.
Tredje arvsklassen (mor- och
farföräldrar m. fl).
Den tredje arvsklassen består av mor- och
farföräldrar samt deras barn, dvs. den avlidnes
farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. En
förutsättning för att dessa släktingar ska ha
rätt att ärva är att det inte finns några
arvingar i den första eller andra arvsklassen. Mor- och
farföräldrar ärver en fjärdedel vardera. Om
någon av dessa har avlidit får dennes barn, barnbarn
osv. ärva denna del. Kusiner har inte någon rätt
att ärva.
Om en avliden inte har några arvingar i någon av de
tre arvsklasserna och heller inte skrivit något testamente
går arvet till den Allmänna arvsfonden.
Den som har vårdnaden om ett barn - dvs. den som är vårdnadshavare - har ansvaret för att barnet får den omvårdnad, trygghet, försörjning, utbildning och uppfostran som det har rätt till. Vårdnadshavare bestämmer i frågor som rör barnet men ju äldre och mognare barnet är desto större hänsyn måste vårdnadshavarna ta till barnets egna åsikter och önskemål. Om föräldrarna bor på skilda håll ska de båda se till att barnet har sådan kontakt med den andra föräldern som barnet behöver. Vanligen är vårdnadshavare också förmyndare för barnet, det vill säga företräder barnet i ekonomiska frågor. Endast vårdnadshavare har rätt till insyn i frågor som rör barnet. Om en av föräldrarna dör blir den andre automatiskt ensam vårdnadshavare om föräldrarna har haft gemensam vårdnad. Var den bortgångna föräldern ensam vårdnadshavare måste den andra föräldern ansöka hos tingsrätten om att få vårdnaden om barnet. Tingsrätten beviljar ansökan om det inte strider mot barnets bästa. Vårdnaden pågår till dess att barnet fyllt 18 år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst intill dess barnet fyller 21 år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning, däremot inte universitets- eller
Huvudregeln är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad. Det innebär att båda föräldrarna har ansvar för att barnet får vad det behöver och har rätt till - det vill säga båda föräldrarna är barnets vårdnadshavare. Gemensam vårdnad betyder inte att barnet måste bo lika mycket hos båda sina föräldrar. Föräldrarna ska gemensamt bestämma i viktigare frågor som rör barnet. Om föräldrarna inte bor ihop ska de tillsammans besluta vem av dem som ska vårda barnet och ha det hos sig och hur den andra föräldern ska träffa barnet. Ensam vårdnad
Vid ensam vårdnad är det endast en av föräldrarna som är vårdnadshavare. Det är då den föräldern ensam som har ansvaret för barnet och som fattar alla beslut. Det är viktigt att komma ihåg att huvudregeln är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad. Bara i undantagsfall ska endast den ena föräldern ha vårdnaden. Läs mer om förutsättningar för ensam vårdnad längre ned i texten. Föräldrar som är eller har varit gifta med varandra
Föräldrar som är gifta med varandra har gemensam vårdnad om sitt barn. Om föräldrarna skiljer sig fortsätter den gemensamma vårdnaden. Vill föräldrarna att en förälder ska ha ensam vårdnad om barnet kan de, om de är överens, skriva avtal om detta och få det godkänt av socialnämnden om det som överenskommits är till barnets bästa. Avtalet får samma verkan som en dom hos tingsrätten.
Gemensam vårdnad har alltså alla föräldrar som är gifta med varandra. Även de allra flesta föräldrar som skiljer sig och de flesta som aldrig varit gifta väljer att ha gemensam vårdnad.
Föräldrar som inte är gifta med varandra
Modern blir ensam vårdnadshavare om föräldrarna inte är gifta med varandra vid barnets födelse. Gifter de sig efter att faderskapet bekräftats får de automatiskt gemensam vårdnad.
Ogifta föräldrar som vill ha gemensam vårdnad anmäler detta till socialnämnden samtidigt som fadern bekräftar faderskapet. Vill föräldrarna ha gemensam vårdnad vid ett senare tillfälle kan de tillsammans anmäla detta. Anmälningsblanketter finns hos skattemyndigheten och socialtjänsten.
Utländska medborgare som vill ansöka om gemensam vårdnad vid annat tillfälle än när faderskapet bekräftas gör detta hos tingsrätten. Tingsrätten beslutar som föräldrarna begär om det inte är helt klarlagt att ett sådant beslut strider mot vad som är bäst för barnet.
Alla föräldrar, svenska eller utländska, vars barn är folkbokförda och har hemvist här i landet, kan, om de vill, skriva avtal om vårdnad, boende och umgänge hos socialtjänsten (familjerätten).
Motsätter sig modern gemensam vårdnad kan fadern ansöka om det hos tingsrätten. Tingsrätten beslutar om gemensam vårdnad om detta är för barnets bästa.
Växelvis boende innebär att barnet bor i stort sett lika mycket hos båda föräldrarna. Barnet kan endast vara folkbokförd (skriven) hos en av föräldrarna. Vid växelvis boende betalar vanligen ingen av föräldrarna underhållsbidrag. Vid växelvis boende utgår underhållsstöd endast i form av så kallat utfyllnadsbidrag.
Om någon av föräldrarna vill att den gemensamma vårdnaden ska upphöra, eller överflyttning av ensam vårdnad från den ena till den andra föräldern.
Det är viktigt att komma ihåg att huvudregeln är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad. Bara i undantagsfall ska endast den ena föräldern ha vårdnaden. Dessa undantag är t.ex. om konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Kan föräldrarna inte samarbeta är gemensam vårdnad olämpligt. En förälder kan också få ensam vårdnad om barnet om den andra föräldern är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. på grund av oförmåga att ta hand om barnet, missbruk eller övergrepp. Vem som i vårdnadstvister skall ha vårdnaden avgörs med hänsyn till barnets bästa. Den lösning som bäst tillgodoser barnets rättigheter skall väljas. En helhetsbedömning ska göras, vilket innebär att alla omständigheter skall beaktas vid en sammanvägning. En omständighet som enligt praxis ska beaktas är om den förordnade vårdnadshavaren kan tillgodose ett umgänge med den andra föräldern. Vidare ska beaktas barnets boendemiljö och uppväxtmiljö. Barnet ska inte ryckas upp från trygg och invand miljö. I praktiken gör man en omfattande utredning, t.ex. med utlåtanden från psykologer, läkare och andra experter. Socialnämndens yttrande i dessa frågor är också viktigt. Om en av föräldrarna, eller båda, vill kan de ansöka hos tingsrätten att få den gemensamma vårdnaden upplöst. Om föräldrarna är överens om vem av dem som ska vara vårdnadshavare gör de en gemensam ansökan till tingsrätten. Rätten beslutar då i allmänhet så som föräldrarna önskar, om det som överenskommits är till barnets bästa.
Tingsrätten kan dock ändå besluta att gemensam vårdnad ska gälla om det är bäst för barnet. Om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad kan inte tingsrätten döma till det. Tingsrätten kan också upplösa den gemensamma vårdnaden om det är för barnets bästa.
Det är av många skäl bäst om föräldrarna kan komma överens i vårdnadsfrågan. Om föräldrarna inte kommer överens om hur barnet ska ha det är kommunen skyldig att ge råd och stöd och också att erbjuda samarbetssamtal till de föräldrar som så önskar det. Samarbetssamtal syftar till att föräldrarna ska nå överenskommelse när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Samtalen är kostnadsfria.
Om föräldrarna inte kommer överens utan vänder sig till tingsrätten kan denna besluta att de ska försöka enas genom samarbetssamtal. Det innebär att tingsrätten uppdrar åt socialtjänsten att i samtal med föräldrarna försöka få dem att gemensamt komma fram till den lösning som är den bästa för barnet.
Om föräldrarna misslyckas med att lösa vårdnadskonflikten i samarbetssamtalen, tar tingsrätten över ansvaret för beslutet om vem som ska vara vårdnadshavare. För att få underlag för detta beslut kan tingsrätten begära en utredning från socialnämnden.
Om en förälder som har ensam vårdnad motverkar den andre förälderns umgänge med barnet kan detta vara ett skäl för att överflytta vårdnaden.
Föräldrarnas skyldighet att försörja sina barn Alla föräldrar är skyldiga att efter sin förmåga bidra till sina barns försörjning, se 7 kap. 1 § FB (Föräldrabalken). Detta gäller oavsett om man bor med barnet eller inte. Föräldrar har i regel försörjningsskyldighet fram till dess barnet fyller arton år. Ett vanligt undantag är när barnet fortfarande går i skolan. Föräldrarna är då skyldiga att försörja barnet under den tid som skolgången pågår, dock längst till barnet fyller 21 år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan eller någon annan jämförlig grundutbildning. Universitets- och högskolestudier räknas däremot inte som sådan skolgång som innebär att föräldrarna har försörjningsansvar för barn som fyllt 18
En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn ska bidra med sin del av försörjningsplikten genom att betala underhållsbidrag, se 7 kap 2 § FB. Vid växelvis boende, när barnet bor ungefär lika mycket hos båda föräldrarna, skall som regel inget underhåll utgå. Kostnaderna skall då fördelas mellan föräldrarna utifrån deras respektive förmåga. Underhållsbidraget fastställs genom avtal eller dom. Föräldrarna har full avtalsfrihet men kan inget avtal träffas prövas underhållsfrågan av allmän domstol. I ett rättsfall från Högsta domstolen (NJA 1998 s 267) har en förälder som inte är vårdnadshavare men som har sina barn hos sig under drygt en tredjedel av tiden inte ansetts bo varaktigt tillsammans med barnen. Den föräldern var därför skyldig att betala underhållsbidrag. Vid beräkning av underhållsbidrag tas bl.a. hänsyn till båda föräldrarnas inkomst, barnets behov och föräldrarnas ekonomiska överskott. Det gör att underhållsbidraget skräddarsys efter varje familjs förutsättningar till skillnad från det schablonmässiga underhållsstödet. När föräldrarna avtalat eller har en dom om underhållsbidrag ska det betalas i förskott varje månad. Det finns ingen myndighet som har till uppgift att hjälpa föräldrarna att räkna ut storleken på underhållsbidraget. Om föräldrarna behöver hjälp i beräkningen kan de vända sig till ett juridiskt ombud för att skriva avtal om underhållsbidrag. På Försäkringskassans hemsida finns också stöd och hjälp för beräkningen av bidragets storlek.
Vid beräkningen av underhållsbidrag är som ovan nämnts en av utgångspunkterna det enskilda barnets behov. Något regelverk som närmare anger vad som ingår i "vanliga levnadskostnader" finns inte, men t.ex. kläder och skor torde ingå i detta. Fickpengar till bio, bad, tidningar, sportaktiviteter och fika anses normalt ingå i underhållsbidraget, däremot inte pengar till godis, läsk osv. Desto mer osäkert är om medlemsavgifter och sportutrustning ingår, i vart fall om de är av dyrare slag. Som vägledning kan man utgå från Socialstyrelsens schablonbelopp som innefattar utgifter för livsmedel, förbrukningsvaror, hälsa och hygien, kläder och skor, lek och fritid, husgeråd och inventarier, TV, radio, reparationer m.m., hushållsel, försäkringar och fickpengar. Kostnader för umgänge med ett barn som man inte bor med kan inom vissa ramar antingen dras av i efterhand eller räknas ifrån redan när underhållsbidraget fastställs. Umgänges-föräldern har rätt till avdrag på underhållet om han/hon har barnet hos sig fem sammanhängande hela dygn eller sex hela dygn totalt under en kalendermånad. Upplysningar eller hjälp vid beräkningen kan man få av advokat. Den förälder som barnet ska umgås med har det primära ansvaret för resekostnaderna men den förälder som barnet bor tillsammans med (boföräldern) är i vissa fall skyldig att bidra till resekostnaderna när barnet måste resa för att träffa umgängesföräldern.
Om den bidragsskyldige föräldern har en relativt hög inkomst jämfört med boföräldern kan underhållsbidraget bli högre än underhållsstödsbeloppet. Underhållsstödet betalas för närvarande (2008) ut med 1 273 kronor per barn och månad, oavsett föräldrarnas inkomst och ekonomiska förutsättningar. Underhållsbidrag beräknas på samma sätt vid gemensam vårdnad som när en förälder är ensam vårdnadshavare.
Det är viktigt att skilja mellan underhållsbidrag och underhållsstöd. Underhållsbidrag betalas av en enskild förälder medan underhållsstödet är ett statligt stöd. Underhållsstöd innebär en garanti från samhället när den ena föräldern inte fullgör sin försörjningsplikt. Om en förälder som inte bor med barnet inte betalar underhållsbidrag eller betalar ett underhåll som är lägre än 1 273 kronor per månad kan Försäkringskassan betala ut underhållsstöd till den andra föräldern som bor med barnet. Underhållsstödet betalas ut i förskott varje månad med högst 1 273 kronor per barn. Underhållsstödet är skattefritt. När Försäkringskassan betalar underhållsstöd ska den av föräldrarna som inte bor med barnet betala tillbaka en viss del av underhållsstödet till kassan. Hur mycket som ska betalas tillbaka beror på inkomsten och antalet barn. Föräldern ska betala en viss procentsats av sin årsinkomst efter ett grundavdrag på 100 000 kronor. Om föräldern har en förmögenhet på över 1 500 000 kronor medräknas även 1 procent av den. Hur många procent som sedan ska betalas beror på hur många barn det gäller. Om barnet bor växelvis lika mycket hos båda föräldrarna kan de få ett inkomstprövat underhållsstöd (underhållstöd vid växelvis boende). Det kan betalas ut till båda föräldrarna. Som mest kan de få ett halvt underhållsstödsbelopp var.
Underhållsstöd kan betalas ut tills barnet fyller 18 år. Förlängt underhållsstöd kan betalas ut till och med juni månad det år barnet fyller 20 år. Ett krav för förlängt underhållsstöd är att barnet fortfarande går i gymnasie- eller grundskola. Barnet måste också bo och vara folkbokfört hos någon av sina föräldrar eller hos någon annan som hade vårdnaden innan barnet fyllde 18 år. Barnbidrag och bostadsbidrag
Vid gemensam vårdnad har modern rätt till barnbidraget. Föräldrarna kan gemensamt begära att barnbidraget i stället ska betalas till fadern. Om barnet varaktigt bor med endast en av föräldrarna kan den ene föräldern begära att få barnbidraget. Har föräldrarna barnet ungefär halva tiden var kan barnbidraget delas. De måste ha gemensam vårdnad och vara överens om att dela på bidraget.
Vid beräkning av bostadsbidrag räknas barnet tillsammans med den förälder som det är folkbokfört hos. Barnet kan endast vara folkbokförd hos en förälder även om det bor hos båda. Den förälder som barnet inte är folkbokfört hos kan få bostadsbidrag efter särskilda regler om umgänget är mer än 30 dagar per år.
Det grundläggande är att vårdnadshavarna själva skall försöka komma överens om hur vårdnaden skall utövas. I detta ingår bl.a. frågan var barnet ska bo någonstans. Det sjätte kapitlet i föräldrabalken (FB) innehåller bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. Vid gemensam vårdnad skall i princip alla beslut som gäller barnet fattas gemensamt av föräldrarna. Val av t.ex. skola och byte av bostadsort kräver därför båda föräldrarnas medverkan. Ett skriftligt avtal mellan föräldrarna om var barnet ska bo och som godkänts av socialnämnden är bindande på samma sätt som en domstols dom i frågan. Om föräldrarna kommer på kollisionskurs och inte kan enas om en överenskommelse eller ett avtal kan det gå så långt att allmän domstol får avgöra hos vem av vårdnadshavarna barnet skall bo och hur umgänget skall utformas med den andra föräldern. Det räcker det med att en av föräldrarna för talan ("går till domstol") för att rätten ska besluta i frågan.
Växelvis boende innebär att barnet bor i stort sett lika mycket hos båda föräldrarna. Barnet kan dock bara vara folkbokförd hos en av föräldrarna. Tingsrätten kan, även om ena föräldern motsätter sig det, besluta att barnet ska bo växelvis hos föräldrarna om det är bäst för barnet.
Boendefrågan måste alltid prövas utifrån förhållandena i det enskilda fallet, och barnets behov och intressen är det avgörande. Det är barnets bästa som är vägledande för hur rätten kommer att besluta i frågan. Det finns ingen uttalad åldersgräns i lagstiftningen angående när barnets egen vilja får betydelse. I mål om vårdnad, boende och umgänge ska domstolen enligt 6 kap. 2a § Föräldrabalken ta hänsyn till "barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad". Förr ansågs det gå en gräns vid tolv års ålder, däröver ansågs barnet vara tillräckligt moget för att ta hänsyn till. Det är dock en gammal regel som inte längre används av domstolarna. Rätten ska alltid lyssna på barnets vilja, oavsett ålder, men rätten tar hänsyn till barnets ålder och mognad när den avgör målet.
Enligt Föräldrabalken har barnet rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Föräldrarna har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses. En ensam vårdnadshavare har ett motsvarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har också ett ansvar för att barnet får tillfälle till umgänge med någon annan som står särskilt nära. Det kan t.ex. röra mor- eller farföräldrar eller någon annan viktig person för barnet. Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern lämna sådana upplysningar om barnet som kan underlätta umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära, skall upplysningar lämnas av vårdnadshavaren. Kommer föräldrarna inte överens om umgänget kan rätten besluta i frågan på talan av den förälder som vill umgås med barnet. Detta gäller även i de fall där föräldrarna har gemensam vårdnad. Avgörande för rättens ställningstagande skall vara vad som är bäst för barnet. Föräldrarna kan även reglera umgänget i avtal som godkänns av socialnämnden. Socialnämnden skall godkänna avtalet, om det som föräldrarna har kommit överens om är till barnets bästa. Om det finns en dom, ett beslut eller ett avtal om umgänge, och föräldern inte får detta umgänge, kan det verkställas enligt 21 kap. Föräldrabalken. Verkställighet av avtalet söks hos tingsrätten. Huvudregeln är att domen, eller det man kommit överens om, ska följas, det finns med andra ord en presumtion för (man utgår från) att verkställighet skall medges. Det finns dock vissa situationer då verkställighet kan hindras (21 kap. 5-6 §§ FB). Det kan t.ex. bero på att barnet motsätter sig detta (förutsatt att barnet uppnått en viss mognad) eller om det är uppenbart att umgänget är oförenligt med barnets bästa, t.ex. om barnet tar skada av umgänget eller om föräldern av annat skäl är olämplig för barnet att träffa. En dom om verkställighet kan också förenas med föreläggande av vite, dvs. om den förälder som har barnet hos sig inte lämnar ut det för umgänge får denne betala en angiven summa. Normalt förenas dock inte en dom om verkställighet med vite första gången när frågan väcks, utan först om det visar sig att en tidigare dom inte efterföljts. Om umgänget följer av en dom eller ett beslut om umgänge kan rätten även i undantagsfall förordna om polishämtning för att umgänget ska komma till stånd. Polishämtning är dock mycket ovanligt i praktiken. Om en förälder som har ensam vårdnad motverkar den andre förälderns umgänge med barnet kan detta vara ett skäl för att överflytta vårdnaden. I första hand har umgängesföräldern ansvar för kostnaderna i samband med umgänge. Boföräldern ska dock bidra till kostnaderna efter ekonomisk förmåga. Skyldigheten att bidra till resekostnaderna uppstår om barnet bor med en av föräldrarna och umgås med den andre. Umgängeskostnaderna ska vara betydande. I allmänhet anses kostnaderna bli betydande om avståndet mellan boföräldern och umgängesföräldern överstiger tio mil.
Det är de arbetsrättsliga lagarna och kollektivavtalen som är grunden på den svenska arbetsmarknaden. Exempel på arbetsrättsliga lagar är Medbestämmandelagen (MBL), Lagen om anställningsskydd (LAS), Semesterlagen (SemL), Arbetstidslagen (ATL) och Arbetsmiljölagen (AML). Ett kollektivavtal är en skriftlig överenskommelse om anställningsvillkor mellan en arbetsgivarorganisation eller en arbetsgivare och en facklig organisation. Kollektivavtal ger kompletteringar och praktiska anpassningar till olika branscher och företag. Eftersom förhållandena är olika i branscher och företag finns det många olika kollektivavtal.Ovanstående beskrivning kallas “den svenska modellen” och innebär att fackföreningarna och arbetsgivarnas organisationer – alltså arbetsmarknadens parter – gemensamt förhandlar fram villkoren på arbetsmarknaden genom att teckna kollektivavtal som kompletterar lagarna.
En arbetsgivare är den part som anställer människor eller "ger arbete". En arbetsgivare kan vara ett företag, en myndighet eller en organisation.
Arbetsgivarorganisationer är sammanslutningar där flera arbetsgivare har gått samman för att verka för en gemensam sak. Ofta samlas då arbetsgivare som har ett visst intresse, tillhör en viss branch och liknande. De brukar delas in i offentliga och privata organisationer. Av dessa är vissa olika intresseföreningar eller branschföreningar.
Exempel på offentliga arbetsgivarorganisationer är Arbetsgivarverket (arbetsgivarorganisation för statliga myndigheter och affärsverk) och Svenska Kommunförbundet (intresse- och arbetsgivarorganisation för Sveriges kommuner).
På motsvarande sätt finns också privata arbetsgivarorganisationer som t.ex. Svenskt Näringsliv.
När arbetstagare organiserar sig brukar det ske inom ett fackförbund. Via fackförbundet kan man bl.a. få juridisk hjälp vid tvister med arbetsgivaren.
Det finns ett antal olika fackliga centralorganisationer där flera fackförbund har gått samman för att verka för en gemensam sak. LO (Landsorganisationen) där bl.a. Handelsanställdasförbund och Hotell- och restaurangfacket ingår. SACO (Sveriges Akademikers Centralorganisation ) där t.ex. Civilekonomerna och Lärarnas Riksförbund ingår. TCO (Tjänstemännens CentralOrganisation) som samlar bl.a. Unionen och SKTF (Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet). Det finns även fackförbund som står utanför centralorganisationerna som t.ex. Pilotförbundet och Ledarna.
Som medlem i EU måste Sverige anpassa sin lagstiftning så att den inte strider mot EG-rätten. EU-kommissionen övervakar så att Sverige följer reglerna och kan stämma Sverige i EG-domstolen om Sverige bryter mot EG-rätten.
På områden där det finns en EG-förordning får Sverige inte ha egna regler utan förordningen gäller som svensk lag. Har EU antagit ett direktiv måste Sverige göra om direktivets krav till svensk rätt. Om EU inte antagit specifika regler kan Sverige ta fram egna men dessa får inte strida mot fördragets övergripande krav.
Skillnaderna är stora mellan de arbetsrättsliga systemen i EU:s medlemsländer. EU kan på flera områden besluta om direktiv som anger miniminivåer. Däremot har EU till exempel inte rätt att bestämma om frågor som rör löner, föreningsrätt, strejkrätt och rätten till lock-out.
EU har beslutat om en rad regler på det arbetsrättsliga området. Dessa anger miniminivåer som medlemsländerna ska uppnå. EU har rätt att skapa direktiv när det gäller
Arbetsrätten, är den del av lagstiftningen som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. De arbetsrättsliga lagar som existerar i Sverige idag är i stor utsträckning ett resultat av initiativ från LO (Landsorganisationen) under tidigt 1970-tal, och utarbetades av de dåvarande socialdemokratiska regeringarna. Som ett resultat trädde ett stort antal lagar i kraft under mitten och slutet av 1970-talet; till exempel Medbestämmandelagen (MBL), Lagen om anställningskydd (LAS) och Förtroendemannalagen (FML). Anhängare av dessa lagar hävdar att de har demokratiserat svensk arbetsmarknad, medan kritiker säger att de gjort arbetsmarknaden byråkratisk och stel vilket lett till dålig sysselsättningsutveckling.
Vid tvister om arbetsrättens tillämpning drivs frågorna i Sverige till Arbetsdomstolen (AD), som är en partsdomstol (ledamöterna består av representanter från arbetsmarknadens parter), till skillnad från civilrätten som hanteras av Tingsrätten.
Lagen om anställningsskydd (LAS) reglerar förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. LAS reglerar hur ett anställningsavtal ska gälla och vilka delar ett avtal ska innehålla. Huvudregeln i LAS är att ett anställningsavtal gäller tills vidare, det som vi i dagligt tal kallar fast anställning.
LAS är också den lag som skyddar arbetstagare vid uppsägning och avsked. Lagen reglerar bl.a. uppsägningstider, hur besked om uppsägning ska skötas och vilka typer av uppsägningar som är giltiga. Lagen är tvingande, men kan kompletteras genom kollektivavtal.
Länk till MBL
Syftet med Medbestämmandelagen (MBL) är att ge arbetstagarna medinflytande och medbestämmande i viktiga frågor. Det innebär att arbetsgivaren har dels en informationsskyldighet, dels en förhandlingsskyldighet.
Informationsskyldigheten innebär att arbetsgivaren ska ge löpande information angående verksamhetens utveckling produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken. Förhandlingsskyldigheten innebär att arbetsgivare är skyldiga att förhandla med arbetstagarparten innan beslut fattas i frågor som rör viktigare förändring av verksamheten eller av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare.
Att din arbetsgivare har kollektivavtal är en förutsättning för att inflytandereglerna i MBL ska gälla. Då är det den fackliga organisation som har förhandlingsrätten gentemot arbetsgivaren. Det är arbetsgivaren som fattar beslut men förhandlingsskyldigheten måste uppfyllas innan beslut fattas. Den fackliga organisationen har rätt att ta del av information, utreda och uttrycka sin mening innan beslutet fattas. Den fackliga organisationen har också möjlighet att kräva förhandling i andra frågor.
En annan viktig del som MBL omfattar är rätten för både arbetsgivare och arbetstagare att verka för en förening (t.ex. ett fackförbund) och att utnyttja sitt medlemskap. Om engagemanget i föreningen påverkar någon negativt är det en kränkning av föreningsrätten och kan medföra skadeståndsskyldighet enligt MBL
Länk till MBL.
Din semester regleras i Semesterlagen. Semesterlagen är en social skyddslagstiftning som tillkommit för att garantera arbetstagarna tid för vila och återhämtning.
Enligt Semesterlagen har du rätt till fem veckors semester. I kollektivavtalet kan det finnas regler om ytterligare semesterdagar Som huvudregel gäller att alla anställda har rätt till 4 veckors sammanhängande semesterledighet under perioden juni - augusti, den s.k. huvudsemestern.
Enligt lagen löper ett semesterår från den 1 april till 31 mars efterföljande år. Motsvarande period året före kallas för intjänandeår. För att få betald semester måste du alltså ha tjänat in denna. Det gör du året innan det år du tar semester.
Länk till Semesterlagen.
I Arbetsmiljölagen finns regler om skyldigheter för arbetsgivare och andra skyddsansvariga om att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Det finns också regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, till exempel regler om skyddsombudens verksamhet.
Arbetsmiljön omfattar alla faktorer och förhållanden i arbetet:
- tekniska,
- fysiska,
- arbetsorganisatoriska,
- sociala samt
- arbetets innehåll.
Arbetsmiljölagen är allmänt hållen, men för många yrken och branscher finns det arbetsmiljöregler eller "föreskrifter" (AFS) som anger mer i detalj anger vad som gäller. De ges ut av Arbetsmiljöverket (www.av.se) och är lika bindande som lagen.
Den 1 januari 2009 trädde en ny Diskrimineringslag i kraft. Samtidigt inrättades en ny myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, som ska ha tillsyn över att lagen följs. Den nya lagen innehåller bland annat två nya diskrimineringsgrunder och diskrimineringsförbudens omfattning vidgas till att omfatta fler samhällsområden än tidigare.
Diskrimineringslagen omfattar förbud mot diskriminering inom i princip alla samhällsområden och för samtliga diskrimineringsgrunder. Den nya lagen ska motverka diskriminering på grund av
- kön
- könsöverskridande identitet eller uttryck
- etnisk tillhörighet
- religion eller annan trosuppfattning
- funktionshinder
- sexuell läggning
- ålder.
Lagen innehåller diskrimineringsförbud som gäller
- arbetslivet
- utbildningsverksamhet
- arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag
- start eller bedrivande av näringsverksamhet
- yrkesbehörighet
- medlemskap i vissa organisationer
- varor, tjänster och bostäder
- allmän sammankomst och offentlig tillställning
- hälso- och sjukvården
- socialtjänsten
- socialförsäkringen
- arbetslöshetsförsäkringen
- studiestöd
- värnplikt och civilplikt
- offentlig anställning.
Länk till Diskrimineringslagen.
Kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivarorganisation eller enskild arbetsgivare.Kollektivavtalet innehåller regler om anställningsvillkor och förhållandet i övrigt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Kollektivavtalet ersätter ofta lagregler och har därigenom en ställning på arbetsmarknaden som kan liknas vid en lag.
Det viktigaste resultatet av att det träffas ett kollektivavtal är att
- Medlemmarna blir bundna av det kollektivavtal som deras organisationer träffar. Det betyder bl. a. att arbetsgivare och anställda inte kan träffa överenskommelser som strider mot avtalet, sådana överenskommelser blir ogiltiga.
- Fredsplikt gäller under den tid som avtalet gäller. Det innebär ett absolut förbud mot att vidta stridsåtgärder (t.ex. Strejk) för att åstadkomma ändringar i avtalet.
När en arbetstagarorganisation tecknar kollektivavtal med en arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare betyder det vanligtvis att man samtidigt tecknar flera avtal som reglerar olika saker på en arbetsplats.
Det som i vanligt tal kallas för ”kollektivavtalet” är avtalet om Allmänna anställningsvillkor. Det gäller i regel för samtliga på arbetsplatsen och omfattar oftast följande punkter:
Tillsammans med avtalet om allmänna anställningsvillkor finns även avtal om löner. Oftast finns det även kollektivavtal om medbestämmande, arbetstider, kompetensutveckling och pensions- och olycksfallsförsäkringar.
I avtalen står vilka som omfattas av avtalet och hur länge det gäller.
För att förändra eller teckna ett nytt Kollektivavtal måste arbetstagarorganisationen föra fram sina krav och diskutera/förhandla med en arbetsgivarorganisation eller en enskild arbetsgivare. Syftet med diskussionen/förhandlingen är att åstadkomma ett avtal om löner och allmänna anställningsvillkor.
Innehållet i ett befintligt kollektivavtal är inte statiskt utan förändras genom förhandlingar. Ett avtal gäller oftast mellan 1-3 år. Vilka områden som ska förhandlas bestäms utifrån de behov som finns hos både arbetsgivare och arbetstagare. Men det är många faktorer som kan påverka förhandlingarna kring ett avtal t.ex. vad som händer i vår omvärld. Bland annat kan politiska beslut leda till krav på ändringar i kollektivavtalen.
Rätten till fackliga stridsåtgärder är skyddad i grundlagen och regler om fredsplikt och stridsåtgärder finns i MBL (Medbestämmandelagen).
VIKTIG UPPLYSNING! De svar som återfinns i Frågebanken avser tidigare besvarade frågor. Ändringar i lagstiftning eller rättspraxis som tillkommit efter det att frågan besvarats, kan innebära en risk för att svaret inte längre är korrekt. Vår strävan är dock att hålla alla uppgifter uppdaterade. SvarOnline och Avtal24 ansvarar inte för att den information som lämnas på SvarOnline är korrekt och inte heller för kostnader eller förluster/skador som kan ha uppstått till följd av eventuella felaktigheter i Frågebanken.